Varje gång någon ställer mig den frågan drar jag en djup suck, snörper med munnen och ställer en motfråga som jag anses nödvändig - Vad är det som definerar mig? Inte mitt namn, inte min ålder och inte var jag kommer ifrån.  Mina intressen berättar inte nödvändigtvis hur jag är som person, inte heller musiken jag lyssnar på eller vilka vänner jag har.

Jag frågade mina kära facebookvänner om deras uppfattning/åsikt/intryck av mig. Här är de svaren jag fick i ett ihopkok, bara för att förvirra er;

"Du kan rapa som en sann dalkulla och det gillar jag. Sen är du allmänt charmig, rolig, söt och fin att umgås med. Så det så."
"Gofis, awesome, tedrickare, liten och söt."
"En av de goaste tjejerna jag vet!
"Du är liten och söt men värsta tuffingen under ytan! (Dessutom så luktar du GODIS!)"
"Du är en snäll, öppen, rolig människa (Hej klyscha!). Vi har fikat en gång, känns som om jag känt dig i en evighet, ungefär!"
"Chill och bäst. Fast jag måste också säga att du är lite kass för att du inte gillar choklad, what's up with that. Förutom det är du chill och bäst."

Enligt andra så är det där vem jag är.

Jag har dock ganska bra koll på vem jag är, men det är ingenting jag kan berätta bara sådär.
Jag är tjejen som tittar på dig på bussen, jag är den flickan som trycker sig förbi dig i en fullsmockad affär. Jag är hon som skrattar för högt på cafét, jag är hon som utgör ena halvan av det dryga paret som sitter och pussas på busshållsplatsen.
Jag kan även vara den flickan som vinkade åt dig när du tittade på henne, hon som sjunger för sig själv i väntan på bussen eller bara någon du aldrig sett förut, och aldrig kommer se.
Du kommer nog inte gå miste om något, för jag är ingen extraordinär människa. Jag är en i mängden, mitt hjärta slår precis som alla andras, mina lungor plockar upp syre och mina ögon ser precis det du ser.

Kanske uppfattar jag det på ett annorlunda vis, kanske inte. Kan försöka återge min synvinkel så gott jag kan. Here we go.

Världen är fin. Livet är värt att leva och det finns något vackert hos allt och alla. Det låter kanske löjligt att jag ser på tillvaron såhär, men det är så jag ser det. Jag förtjänar att må bra, om man får säga så. (alla gör det)
Världen har inte alltid varit fin, verkligen inte. Men det är skönt att den är det nu. Alla förtjänar en dos av det fina, det ärliga och det enkla som livet kan ge, och jag försöker dela med mig av det så mycket jag kan.
Jag är ingen ängel nedsänd från himlen, verkligen inte. Jag vill bara att alla skall få må bra, om så bara i någon dag.

Men ja, visst. Jag har svagheter också. Jag kan bli svartsjuk, jag kan vara fruktansvärt naiv och jag är ganska lat. Jag har svårt att visa tacksamhet och jag är uppväxt med en alldeles för snäll mor. Jag vet dock om allt detta, och försöker göra mitt bästa för att arbeta bort det. Det är ingenting jag är stolt över.

I övrigt?
Jag vill flytta hemifrån på riktigt, jag vill ha ett riktigt jobb och en hund.
Nu för tiden överkonsumerar jag juice, knäckebröd, leverpastej och chips. (chips överkonsumerar jag alltid)
Jag önskar att jag var bättre på att skriva, fotografera och spela munspel.
Jag är rätt duktig på att prata och finnas till.
Jag är rätt dålig på att tänka på konsekvenserna av smågrejer jag kan göra.
Jag är bara människa.
Precis som du.