Min första förtjusning kom i mellanstadiet, kanske redan i lågstadiet och sträckte sig ända upp till fyran, kanske femman. Han tyckte om mig också, tror jag. Är rätt säker på att det var så, men ingen vågade göra något.
Fast jag minns att han röstade på mig när vi skulle välja elevrådsrepresentant, eller något liknande. Och att han ringde och frågade mig om jag ville ha skjuts med honom till tågstationen när vi skulle åka på klassresa till Stockholm.
Jag röstade "snygg" på hans Humla-omröstning där han frågade vad man tyckte om honom.
Det var så man gjorde på den tiden.

Den riktiga första kärleken kom i högstadiet. Hormonerna sprudlade och jag blev dunderkär i min klasskamrat som även var min väns tremänning. Jag minns inte hur, men vi började prata mycket på msn och lärde känna varandra där. Han skickade musik som jag älskade innan jag ens hört den, jag tog åt mig av varenda ord han sade, en bild på honom gjorde att en virvelvind susade runt i min bröstkorg och kännedomen av att han inte kände likadant för mig gjorde att jag denna virvelvind slet sönder allting inom mig.
Vi pratade rätt mycket om kärlek, han och jag. Han visste att jag var kär, men inte i vem. Jag ville inte berätta, det var ju han. Men en kväll så berättade jag, det var liksom dags att få det ur sig. Jag tänkte att han, kanske, trots allt som säger mot det, tycker om mig på samma sätt. Tji fick jag.
"Men vem är det du är kär i egentligen?"
"Dig."
".. Mig?"
"Ja."
"Hejdå."

Han loggade inte ut från msn, utan han ville bara inte prata med mig mer. Någonsin.
Jag minns faktiskt inte mycket mer efter detta, förutom att jag tänkte att "Jag skall ALDRIG mer bli kär! ALDRIG!"

Fast jag minns att jag fick dansa med honom när vi hade buggövning inför avslutningsdansen i nian. Det kändes bra, för jag kände ingenting. Och då fick jag ändå hålla hans händer, det hade jag aldrig gjort innan.
Jag gav honom tips på hur han skulle dansa också. Genom att hålla takt med musiken. Han lyssnade på vad jag sade och då gick det bra.


The end.