Jag hann göra klart en vante och börja på den andra. Mitt i processen av detta tillverkande så avslutade den framtida ägaren av vantarna sin relation med mig. Jag avslutade det jag påbörjade, gav dem till honom och ville vara hans vän. Detta var dock inte ömsesidigt. Jag har en vag känsla av att han antingen är rädd för att jag fortfarande tycker om honom, och avvisar mig för att han inte vill göra mig ledsen, eller så är det så pass att jag har varit ett Slit-Och-Släng-objekt.
Oavsett vad så orkar jag faktiskt inte bry mig just nu. Mitt liv kan inte cirkulera runt en annan människa, och det är väldigt skönt att faktiskt ha insett det.

Jag har lärt mig väldigt mycket från det som hände under våran tid.
Nästa gång jag går in i en relation så skall jag inte göra det bara för att människan tycker om mig och ger mig uppmärksamhet, utan för att man faktiskt kan känna att man har något gemensamt. Något bortom bekräftelsen som tilltalar en.
Jag har dock en vag känsla av att jag kommer hamna i just en sådan relation, eftersom jag känner att jag har så himla mycket kvar att ge, både psykiskt och fysiskt. Jag vill få utlopp för alla outdelade kramar och all närhet, jag vill ge och ge och ge, få någon att må så jävla bra, för då mår jag också så jävla bra.

Fast jag mår fint nu, våga inte tro något annat. Jag bor hos min vän nu, här i Göteborg.
Varje gång jag kliver av spårvagnen får jag ett sus av lycka i kroppen och mitt hjärta skuttar till av ren glädje över att jag äntligen är hemma. Hemma i Göteborg.
Efter alla dessa år så äger jag ett västtrafik-busskort, jag börjar lära mig vilka gator jag kan gå och var de mysigaste caféerna finns. Jag vet ungefär när bussarna slutar gå, jag vet vilka områden som är säkra och vilka jag skall hålla mig borta från. Jag vet att jag har människor omkring mig som vill mitt bästa, människor som jag kan lita på. Människor som bryr sig om mig, som jag bryr mig om, som kan lita på mig och som jag bara vill det bästa.

Så jag mår jävligt fint.

Jag har till och med ett helgjobb. I en glassbar. Jag får arbetsskador, lön och nya kunskaper. Plus att jag känner mig lite behövd också, folk vill ha glass såhär i hösttider. Då finns jag där för dem, skopar glassen i Tivolivåfflan och lägger deras 2liters Gammeldags Vanilj i en plastpåse.
Jag bidrar till samhället med det lilla jag kan.

Det är sällan jag rör mig utanför Göteborg nu, men det hände en gång.
Jag hälsade på Amanda i Tidaholm, där hon går i skolan. Vi hade inte träffats sedan hon flyttade i slutet på Augusti, så det var dags. Det var så himla bra och så himla fint att träffa henne, min vän sedan så lång tid tillbaka. Det skönaste var att det inte var någon jobbig panik om att vi måste umgås och ta igen allting som har hänt, utan vi träffades och umgicks, var varandras sällskap. Vi kunde sitta tysta i samma rum utan att känna paniken.
Och jag är så himla glad för henne. Hon gör det hon vill, hon lär sig saker och hon har skaffat nya, härliga vänner. Och en fin pojke som hon förtjänar så himla mycket. De förtjänar varandra, och de är så himla fina att titta på.
Han tycker verkligen verkligen om henne, och han är inte rädd för att visa det. Det faller sig in naturligt.
Hon tycker verkligen verkligen om honom, och hon uppskattar hans närhet så mycket så att nästan går att ta på.
Jag är glad för dem.

Jag är glad för att jag har Maria i samma stad.
Jag skickade nyss ett sms till henne och berättade det, det kändes som om att hon skulle få veta det. Jag känner mig alltid så välkommen hos henne, te finns varje gång, Marias vilja att lyssna och diskutera försvinner aldrig. Även fast hon är sjuk eller egentligen borde plugga så tar hon sig tid, och det är alltid så uppskattat så att det gör ont i mig.

och Pål. Matthias. Jag vet inte ens var jag skall börja för att kunna förklara. Jag är bara så himla tacksam över att han tar mot mig, tar hand om mig och bryr sig så pass mycket som han gör. Han är som den bästa blandningen av en bror, en far och en make. Han är så generös så att jag får skuldkänslor, för jag vet att det kommer ta fruktansvärt lång tid innan jag ens kan komma i närheten av att ge tillbaka, och för att jag vet att jag är så himla dålig på att vara tacksam. Tack räcker inte till längre.


Men att vara här nere i Göteborg har lärt mig så himla mycket och jag har lärt mig så himla mycket om mig själv. Jag har fått tid att andas, tid att tänka, uppleva och lära.

Jag vet vad jag vill, vad jag kan och vad jag gör.
Jag vet vilka gator jag kan gå, jag vet vilka spårvagnar jag kan ta och jag vet var jag hamnar.

Det är tack vare Göteborg och allting som kommit med.
Och tack räcker inte till längre.