Det här är Pål.
Mannen, Myten, Pandan!
Vi vistades några timmar på ett tåg som hade äckligt kaffe och bra fönster.

Det första vi såg när vi klev ur centralstationen var en Pölsevagn! Resan var gjord, och vi kunde nästan satt oss på nästa tåg hem.


och i Köpenhamn har de blå taxis(vi åkte i en!) och hard rock café!



innan denna bilden togs så hade vi hunnit besöka en konstig maffia-resturang, se en man gå med en stol på huvudet och uppleva cykelvägar. cyklisterna i danmark är inte att leka med.
Danmark för oss var konstigt och surrealistiskt, och vi var nu skeptiska.. och rädda.


vi pös till danmarks konserthus, som tydligen är ritat av "stjärnarkitekten Jean Nouvel". det var faktiskt ganska imponerande att titta på, men desto konstigare stämning inomhus.
Vi fick komma in på ytterligare en konstig resturang, där man egentligen fick lov att boka bord.
Känslan av missanpassning har aldrig varit så distinkt som när vi två satt och drack kaffe och cider, medans de runt om oss åt fint kött och drack fint vin.
och pratade danska.



ett fint videoklipp ifrån spelningen. jag satt inte alls i närheten, utan vi satt uppe på en avsats.
synd att man inte får se de andra så mycket, helhetsintrycket är liksom inte där.



eftersom man inte fick ta kort under konserten (Joanna Newsom) så blev det en ofantlig brist på bilder innifrån.
spelningen var fin och Joanna var så söt. jag hade dock stora problem med att sitta still, då det kliade något ofantligt i benen.
Nåväl, för att ta oss in till köpenhamn igen så bestämde vi oss för att ta metron, vilket var en totalt ny upplevelse.
och åh! danskar älskar att hjälpa till! vi stötte på ett härligt gäng som beskrev hela resan för oss, sedan träffade vi på en trevlig dansk flicka som t.om. stämplade för oss! ♥
metron är förövrigt speciell. de har cykelställ intui och fönster längst fram, så man ser precis vart man åker.. och om någon begår självmord.

huge suprise; KFC! vi fick så klart lov att pröva på.
det blev dock en större flopp då jag fick en större illamåendeattack och trodde att jag skulle svimma, samt att det inte var sådär asgott som man skulle kunna tro.
men killen i kassan pratade svenska, men vi fortsatte prata engelska med honom.
engelska var språket vi brukade under hela resan, vi vågade inget annat.


efter vi strosat runt och, utan resultat, letat efter ett hotellrum i någon timme insåg vi vårat nederlag och begav oss till centralstationen. en ganska vacker byggnad om jag får säga det själv.
Här träffade vi på Wilmer. eller snarare att Wilmer träffade på oss.
efter ett polisteam promenerad förbi berättade han om hur osäkert köpenhamn är, och att vi egentligen inte borde vistas på centralstationen. vi berättade våran situation; vårat tåg avgår 05.30, vi har inte hittat något hotellrum och vi har blott 400DK kvar. klockan var nu runt 01.00 om jag minns rätt. Wilmer kom fram till den briljanta idén att vi skulle kunna åka till flygplatsen och vara där, då det är öppet hela natten och mycket säkrare.
mannen stämplade för oss, berättade vägen till affärerna och berättade sin livshistoria.
Vi var mäkta imponerade av denna godhjärtade främling. när vi klev av tåget så tog vi i hand och tackade så hjärtligt.
vi kunde inte låta bli att vinka av tåget när det åkte ifrån perrongen.


och det var ungefär här någonstans min förkärlek till donuts började gro.
flygplatsen var spännande. vi skaffade en turkisk vän, filmade när vi gjorde abstrakta saker(borde lägga ihop dem och lägga upp här) och klädde träd.

danska kronan har hjärtan och hål.
(och ja, detta är två bilder som jag lagt ihop)


dagen gryr och vi börjar känna oss lite som hemma. iaf jag.
det var inte långt kvar innan vi skulle bege oss till sverige.


en utav de sista bilderna jag tog innan vi begav oss till den svenska gränsen. där väntade otrevliga konduktörer, ett för litet tåg och för många ungar, samt två timmars sömn och jobb/arbetsintervju.

när jag kom hem så kändes det som om jag hade samlat på mig ofantligt många efarenheter och åldrats mentalt ungefär 3 år.
tack matthias. :)