jag har gjort en spellista som från början skulle vara julig, men blev mysig.
klicka på bilden för att komma till den!

Min första förtjusning kom i mellanstadiet, kanske redan i lågstadiet och sträckte sig ända upp till fyran, kanske femman. Han tyckte om mig också, tror jag. Är rätt säker på att det var så, men ingen vågade göra något.
Fast jag minns att han röstade på mig när vi skulle välja elevrådsrepresentant, eller något liknande. Och att han ringde och frågade mig om jag ville ha skjuts med honom till tågstationen när vi skulle åka på klassresa till Stockholm.
Jag röstade "snygg" på hans Humla-omröstning där han frågade vad man tyckte om honom.
Det var så man gjorde på den tiden.

Den riktiga första kärleken kom i högstadiet. Hormonerna sprudlade och jag blev dunderkär i min klasskamrat som även var min väns tremänning. Jag minns inte hur, men vi började prata mycket på msn och lärde känna varandra där. Han skickade musik som jag älskade innan jag ens hört den, jag tog åt mig av varenda ord han sade, en bild på honom gjorde att en virvelvind susade runt i min bröstkorg och kännedomen av att han inte kände likadant för mig gjorde att jag denna virvelvind slet sönder allting inom mig.
Vi pratade rätt mycket om kärlek, han och jag. Han visste att jag var kär, men inte i vem. Jag ville inte berätta, det var ju han. Men en kväll så berättade jag, det var liksom dags att få det ur sig. Jag tänkte att han, kanske, trots allt som säger mot det, tycker om mig på samma sätt. Tji fick jag.
"Men vem är det du är kär i egentligen?"
"Dig."
".. Mig?"
"Ja."
"Hejdå."

Han loggade inte ut från msn, utan han ville bara inte prata med mig mer. Någonsin.
Jag minns faktiskt inte mycket mer efter detta, förutom att jag tänkte att "Jag skall ALDRIG mer bli kär! ALDRIG!"

Fast jag minns att jag fick dansa med honom när vi hade buggövning inför avslutningsdansen i nian. Det kändes bra, för jag kände ingenting. Och då fick jag ändå hålla hans händer, det hade jag aldrig gjort innan.
Jag gav honom tips på hur han skulle dansa också. Genom att hålla takt med musiken. Han lyssnade på vad jag sade och då gick det bra.


The end.

Varje gång någon ställer mig den frågan drar jag en djup suck, snörper med munnen och ställer en motfråga som jag anses nödvändig - Vad är det som definerar mig? Inte mitt namn, inte min ålder och inte var jag kommer ifrån.  Mina intressen berättar inte nödvändigtvis hur jag är som person, inte heller musiken jag lyssnar på eller vilka vänner jag har.

Jag frågade mina kära facebookvänner om deras uppfattning/åsikt/intryck av mig. Här är de svaren jag fick i ett ihopkok, bara för att förvirra er;

"Du kan rapa som en sann dalkulla och det gillar jag. Sen är du allmänt charmig, rolig, söt och fin att umgås med. Så det så."
"Gofis, awesome, tedrickare, liten och söt."
"En av de goaste tjejerna jag vet!
"Du är liten och söt men värsta tuffingen under ytan! (Dessutom så luktar du GODIS!)"
"Du är en snäll, öppen, rolig människa (Hej klyscha!). Vi har fikat en gång, känns som om jag känt dig i en evighet, ungefär!"
"Chill och bäst. Fast jag måste också säga att du är lite kass för att du inte gillar choklad, what's up with that. Förutom det är du chill och bäst."

Enligt andra så är det där vem jag är.

Jag har dock ganska bra koll på vem jag är, men det är ingenting jag kan berätta bara sådär.
Jag är tjejen som tittar på dig på bussen, jag är den flickan som trycker sig förbi dig i en fullsmockad affär. Jag är hon som skrattar för högt på cafét, jag är hon som utgör ena halvan av det dryga paret som sitter och pussas på busshållsplatsen.
Jag kan även vara den flickan som vinkade åt dig när du tittade på henne, hon som sjunger för sig själv i väntan på bussen eller bara någon du aldrig sett förut, och aldrig kommer se.
Du kommer nog inte gå miste om något, för jag är ingen extraordinär människa. Jag är en i mängden, mitt hjärta slår precis som alla andras, mina lungor plockar upp syre och mina ögon ser precis det du ser.

Kanske uppfattar jag det på ett annorlunda vis, kanske inte. Kan försöka återge min synvinkel så gott jag kan. Here we go.

Världen är fin. Livet är värt att leva och det finns något vackert hos allt och alla. Det låter kanske löjligt att jag ser på tillvaron såhär, men det är så jag ser det. Jag förtjänar att må bra, om man får säga så. (alla gör det)
Världen har inte alltid varit fin, verkligen inte. Men det är skönt att den är det nu. Alla förtjänar en dos av det fina, det ärliga och det enkla som livet kan ge, och jag försöker dela med mig av det så mycket jag kan.
Jag är ingen ängel nedsänd från himlen, verkligen inte. Jag vill bara att alla skall få må bra, om så bara i någon dag.

Men ja, visst. Jag har svagheter också. Jag kan bli svartsjuk, jag kan vara fruktansvärt naiv och jag är ganska lat. Jag har svårt att visa tacksamhet och jag är uppväxt med en alldeles för snäll mor. Jag vet dock om allt detta, och försöker göra mitt bästa för att arbeta bort det. Det är ingenting jag är stolt över.

I övrigt?
Jag vill flytta hemifrån på riktigt, jag vill ha ett riktigt jobb och en hund.
Nu för tiden överkonsumerar jag juice, knäckebröd, leverpastej och chips. (chips överkonsumerar jag alltid)
Jag önskar att jag var bättre på att skriva, fotografera och spela munspel.
Jag är rätt duktig på att prata och finnas till.
Jag är rätt dålig på att tänka på konsekvenserna av smågrejer jag kan göra.
Jag är bara människa.
Precis som du.

Jag kommer att hänka på denna listgrejen, den verkar rätt lattjo.

Så, detta kan ni vänta er;

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – I min handväska
Dag 04 – Min tro
Dag 05 - Mitt bästa skämt
Dag 06 – Min bästa vän
Dag 07 – Ett ögonblick
Dag 08 – Mina föräldrar
Dag 09 – Mina syskon
Dag 10 – Det här upprör mig

"Lycka till, Linnéa!"
tack, mig själv!

Jag hann göra klart en vante och börja på den andra. Mitt i processen av detta tillverkande så avslutade den framtida ägaren av vantarna sin relation med mig. Jag avslutade det jag påbörjade, gav dem till honom och ville vara hans vän. Detta var dock inte ömsesidigt. Jag har en vag känsla av att han antingen är rädd för att jag fortfarande tycker om honom, och avvisar mig för att han inte vill göra mig ledsen, eller så är det så pass att jag har varit ett Slit-Och-Släng-objekt.
Oavsett vad så orkar jag faktiskt inte bry mig just nu. Mitt liv kan inte cirkulera runt en annan människa, och det är väldigt skönt att faktiskt ha insett det.

Jag har lärt mig väldigt mycket från det som hände under våran tid.
Nästa gång jag går in i en relation så skall jag inte göra det bara för att människan tycker om mig och ger mig uppmärksamhet, utan för att man faktiskt kan känna att man har något gemensamt. Något bortom bekräftelsen som tilltalar en.
Jag har dock en vag känsla av att jag kommer hamna i just en sådan relation, eftersom jag känner att jag har så himla mycket kvar att ge, både psykiskt och fysiskt. Jag vill få utlopp för alla outdelade kramar och all närhet, jag vill ge och ge och ge, få någon att må så jävla bra, för då mår jag också så jävla bra.

Fast jag mår fint nu, våga inte tro något annat. Jag bor hos min vän nu, här i Göteborg.
Varje gång jag kliver av spårvagnen får jag ett sus av lycka i kroppen och mitt hjärta skuttar till av ren glädje över att jag äntligen är hemma. Hemma i Göteborg.
Efter alla dessa år så äger jag ett västtrafik-busskort, jag börjar lära mig vilka gator jag kan gå och var de mysigaste caféerna finns. Jag vet ungefär när bussarna slutar gå, jag vet vilka områden som är säkra och vilka jag skall hålla mig borta från. Jag vet att jag har människor omkring mig som vill mitt bästa, människor som jag kan lita på. Människor som bryr sig om mig, som jag bryr mig om, som kan lita på mig och som jag bara vill det bästa.

Så jag mår jävligt fint.

Jag har till och med ett helgjobb. I en glassbar. Jag får arbetsskador, lön och nya kunskaper. Plus att jag känner mig lite behövd också, folk vill ha glass såhär i hösttider. Då finns jag där för dem, skopar glassen i Tivolivåfflan och lägger deras 2liters Gammeldags Vanilj i en plastpåse.
Jag bidrar till samhället med det lilla jag kan.

Det är sällan jag rör mig utanför Göteborg nu, men det hände en gång.
Jag hälsade på Amanda i Tidaholm, där hon går i skolan. Vi hade inte träffats sedan hon flyttade i slutet på Augusti, så det var dags. Det var så himla bra och så himla fint att träffa henne, min vän sedan så lång tid tillbaka. Det skönaste var att det inte var någon jobbig panik om att vi måste umgås och ta igen allting som har hänt, utan vi träffades och umgicks, var varandras sällskap. Vi kunde sitta tysta i samma rum utan att känna paniken.
Och jag är så himla glad för henne. Hon gör det hon vill, hon lär sig saker och hon har skaffat nya, härliga vänner. Och en fin pojke som hon förtjänar så himla mycket. De förtjänar varandra, och de är så himla fina att titta på.
Han tycker verkligen verkligen om henne, och han är inte rädd för att visa det. Det faller sig in naturligt.
Hon tycker verkligen verkligen om honom, och hon uppskattar hans närhet så mycket så att nästan går att ta på.
Jag är glad för dem.

Jag är glad för att jag har Maria i samma stad.
Jag skickade nyss ett sms till henne och berättade det, det kändes som om att hon skulle få veta det. Jag känner mig alltid så välkommen hos henne, te finns varje gång, Marias vilja att lyssna och diskutera försvinner aldrig. Även fast hon är sjuk eller egentligen borde plugga så tar hon sig tid, och det är alltid så uppskattat så att det gör ont i mig.

och Pål. Matthias. Jag vet inte ens var jag skall börja för att kunna förklara. Jag är bara så himla tacksam över att han tar mot mig, tar hand om mig och bryr sig så pass mycket som han gör. Han är som den bästa blandningen av en bror, en far och en make. Han är så generös så att jag får skuldkänslor, för jag vet att det kommer ta fruktansvärt lång tid innan jag ens kan komma i närheten av att ge tillbaka, och för att jag vet att jag är så himla dålig på att vara tacksam. Tack räcker inte till längre.


Men att vara här nere i Göteborg har lärt mig så himla mycket och jag har lärt mig så himla mycket om mig själv. Jag har fått tid att andas, tid att tänka, uppleva och lära.

Jag vet vad jag vill, vad jag kan och vad jag gör.
Jag vet vilka gator jag kan gå, jag vet vilka spårvagnar jag kan ta och jag vet var jag hamnar.

Det är tack vare Göteborg och allting som kommit med.
Och tack räcker inte till längre.